Jag har tre underbara pojkar och en man som är alldeles fantastisk. Planen var att skaffa ytterliggare ett barn tätt men efter tre enormt jobbiga graviditeter sa kroppen stopp. Detta har vi accepterat och istället skaffat oss andra drömmar. Allt är toppen, både i vardagen och med alla våra häftiga planer. Dock så märker jag hur ont det gör när andra "får min lycka". Förstå mig rätt - jag älskar mina pojkar över allt annat och skulle aldrig ens tänka tanken på att byta bort dem men jag sörjer en flicka. Jag saknar möjligheten till en det bandet.

 

Jag tänker på min egen relation till mamma kontra mina bröders relation eller varför inte min mans relation till sin. De är inte desamma. Jag och min mamma (och även min syster) delar samma intressen, tankar och upplevelser. Vi är vänninor! Självklart förstår jag att det inte alltid blir så men hur som helst är det mer accepterat och vanligt att kvinnor har sin mamma nära än att män har det.

 

Innan barnen kom umgicks jag mycket med vänner men numera hinner jag knappt ens andas mellan jobb, familjen och vardagsbestyr. Det blir därför nästan bara den närmaste familjen vi träffar och då framförallt på min sida. Tänk om dessamma kommer hända när mina barn bildar egna familjer. Hur ensamt kommer det inte bli då! Självklart kanske kontakten till vänner blommar upp igen, men de har alla flickor och efter närmare 15 år åtskillad - hur bra vänner kommer vi va? Det kommer bli jag och mannen bara. Han är underbar, fantastisk, rolig, snäll och vi är redan nu otroligt synkade men... Nej, jag ser inte charmen att sitta själva, bara han och jag.  

 

-   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -   -

 

Tur jag skriver av mig för i och med att orden flödar kommer också insikten. Insikten om hur otroligt lyckligt lottad jag är och att våra planer och drömmar inte ger möjligheten att sitta själv någonstanns utan att resa världen över, möta människor, djur, natur och äventyr. Ja, jag älskar de val vi gjort!!